Då var jag tillbaka från roasten. Antagligen den sista jag
kommer göra, om inte någonsin så på väldigt länge. Det här beror
inte på mig utan jag tar Schyffert på orden när han säger att han
ringt varenda gäst man kan tänka sig ha och alla har sagt "det är
ett kul program men jag skulle aldrig våga vara gäst".
Dagens roast då. Det gick bra till slut. Helt ok i alla fall. I
vanlig ordning så är man aldrig helt nöjd. Det var inte perfekt,
inte en hundraprocentig insats. Men helt klart godkänt, och med
tanke på scenariot som jag hade byggt upp i mitt huvud över hur
illa det kunde gå innan ikväll, så får jag vara nöjd.
Men det är som självaste fan att man inte kan fokusera på de
sakerna som gick bra, utan istället ältar de saker man kunde gjort
bättre. Det är väl det som gör att man utvecklas antar jag, men jag
undrar om det är så sunt..
Och tomheten. Tomheten efter en sådan här mental urladdning, som
det ändå är. Det är nästan det värsta. Rimligtvis så borde man
känna sig "on top of the world" efter en bra insats, men ju bättre
insatsen är, desto större är tomheten efteråt. Sådan är i alla fall
min känsla. Undrar om man känner likadant om man har någon att
komma hem till? Det får väl tiden utvisa, antar jag.
Men en väldigt, väldigt rolig sak med ikväll var att min vän
Ola Söderholm, som gjorde premiär i tv-sammanhang
var helt briljant. Helt överlägsen i vår roast, och det var väldigt
roligt att se. Håll ögonen öppna för Ola, ni kommer älska
honom.
Och så fort tankarna i huvudet slutar snurra omkring så ska jag
försöka få lite sömn.