Jag vill börja med att säga till alla som inte vad som har hänt
att ni inte ska oroa er, jag mår bra. Det är mest reflektioner
kring döden. Eller livet. Beroende på hur man ser på det.
I fredags var det nämligen dags för mig att för första, och
förhoppninsvis men inte troligtvis även sista,
gången gå på en svensk begravning. En förälder till en nära vän var
den som hade lämnat oss, alldeles för tidigt.
Trots att jag hade träffat min vän innan begravningen så var det
ändå inte verkligt. Visst, när vi pratat om det så förstod jag ju
att det hade hänt. Det var inte någon hemsk dröm, det var inte en
inbillning, det var på riktigt. Det visste jag.
Men trots det så kändes det inte så. Till och med när jag var på
väg till begravningen så kändes det inte alls som att jag skulle
till min väns fars begravning.
Men begravningar har en tendens att göra det overkliga
verkligt. Det abstrakta blir konkret, om än bara för en
liten stund. Att se den drabbade familjen, stå över kistan..
Allt blir så verkligt. Att se min vän, min älskade
vän som jag enbart har positiva minnen med, stå och gråta över sin
fars grav.. Det blir så jävla verkligt då.
Och verkligheten fick mig att gråta tyngre än jag någonsin har
gjort. Varenda tår hade fyllts med extra mycket sorg. Äkta sorg,
nerifrån magen. Den sortens sorg som väger mer än bly. Som får det
att knipa sig i maggropen, och en själv att hulka fram nästa
andning.
Verkligheten av att det finns en vardag efter
det här. Verkligheten av att behöva hjälp med att
sätta upp några hyllor, och inte kunna ringa pappa som man alltid
har gjort. Eller den enkla verkligheten av att scrolla
igenom telefonboken och inte ha "Pappa" där. Fyfan vad
tungt. Vad gör man utan sin pappa liksom?
Men det var en väldigt fin begravning. Det var otroligt att se
hur många som hade dykt upp, vilket var ett kvitto på vilken
otroligt uppskattad person det här var och är. Och efter att ha
suttit kvar ett par timmar på en väldigt fin minnesstund så var det
dags för mig att bege mig till Sandviken. För att
uppträda.
Jag och min vän pratade om hur absurt det var.
Vi sitter där med tårar i ögonen och om några timmar ska jag stå
inför främlingar och dra skämt. "Har ni tänkt på en knasig sak?
Vad är grejen med flygplansmat?" .. osv
Jag kom och tänka på en kollega och vän som fick ett tragiskt
dödsbesked precis innan vi skulle iväg på ett gig. Efter en stunds
snack så bestämde han sig för att ändå genomföra det, och var kanke
roligare än någonsin. Jag var inte det. Roligare än någonsin
alltså, men jag var helt ok. Jag gjorde mitt jobb och fick folk att
skratta.
Att man kan sitta och gråta, och känna djup sorg, för att några
timmar senare skämta och få främlingar att skratta så att tårarna
rinner - det bevisar verkligen att tragedi och komik är två
sidor av samma mynt.
Avslutningsvis tänkte jag lämna er med en låt, som brodern till
den avlidne sjöng på begravningen. Det var så otroligt
starkt, så otroligt vackert.. Jag kan fortfarande inte
höra låten utan att fälla en tår.
Ta hand om varandra.