Första gången man ska göra någonting så är det nervöst. Det
spelar egentligen ingen större roll vad det är, även fast vissa
saker såklart är värre än andra. Första samtalet till ett jobb,
första skoldagen, första träningen, osv osv.. men det absolut
värsta jag varit med om är första giget (30e Okt, 2006). Inte giget
i sig (då hade jag inte hållt på idag), utan inför giget.
Jag är nervös inför alla gig, men i olika grad. De allra flesta
gigen är det en sund nervositet, såsom det bör vara när man ska
försöka vara rolig på beställning inför ett par hundra främlingar.
Om den nerven inte finns där så innebär det att jag är likgiltig
inför det jag ska göra, och om det någonsin händer så kommer jag
lägga av. Men nerven inför det första giget önskar jag inte min
värsta fiende. Ångesten. Oron. Känslor som man önskade att man
kunde dova med några shot Tequila, men eftersom man behöver en
skarp hjärna och en acceptabel talförmåga så var det uteslutet. Och
lite av den känslan var tillbaka i lördags.
Det var dags för mitt första jobb på engelska (jag har ju kört 5
min i NY innan men det var helt betydelselöst, inför 5-6 andra
personer). Det var ett 40-års kalas med gäster från hela världen.
När jag började se över mitt material så blev jag aningen orolig
för det slog mig att majoriteten av saker jag tar upp har en
förankring till Sverige. Oavsett om det är något tv-program som
endast finns här, eller en del av landet, så behöver man som
lyssnare ha någon relation till ämnet jag tar upp.
En annan, ganska stor del, av oron låg i att det var ett 40-års
kalas och jag skulle gå på ganska sent. Det är inte ovanligt att
folk är ganska fulla vid det laget, och det är svårt nog att
hantera det på svenska.. men när jag väl kom fram så blev jag lugn.
De var väldigt skötsamma och lyssnade respektfullt på alla tal,
även om de ibland utgjordes på en halvknackig engelska.
Efter lite förseningar så blev det till slut min tur, och det
gick alldeles utmärkt. Och den känslan man får efteråt.. ja det går
inte riktigt att beskriva. Lika negativa som alla känslor var
inför, lika positiva är de efteråt. Man får en "rush", och det blir
ens drog. Precis som med andra droger så krävs det mer och mer för
att man ska uppleva det där riktiga ruset, så det var otroligt
skönt att få känna den kicken igen..
Tack till alla som var där och kunde uppföra sig, även fast det
är någonting som man kanske borde kunna ta för
givet så har man lärt sig att uppskatta det genom åren.
Och nu så längtar jag efter nästa rus..