Jag märkte att det fanns en till väldigt intressant deltagare
som jag glömde lägga till i förra inlägget. Här är hon..
Men alla dessa deltagare i all ära, det finns en annan som har
mitt fulla stöd hela vägen, Erik Grönwall heter
han. En helt fantastiskt röst, en underbar performer, och
charmig som få. Dessutom råkade vi växa upp tillsammans,
och fyller år på samma dag.
Vi spelade i samma hockeylag under några år, där jag bland annat
hade hans far som hockeytränare. Men Erik la av ganska tidigt för
att hålla på med annat, vad det var är ganska tydligt nu. På den
tiden (mellanstadiet) var det "bögigt" att hålla på med musik, nu
finns det nog många som ångrar att de inte började tidigare. Jag
minns en dag i högstadiet när vi hade musiklektion, vilket innebar
att man tog en varsin gitarr och gick ut i kupolen (där man hängde
på rasterna) och låtsades lära sig något samtidigt som man snackade
skit. Vi gick i åttan. Erik lånades någons gitarr och började
sjunga. La bamba. JÄVLAR vad bra han var. Jag
minns det ögonblicket än idag.
Det var inte bara det att han kunde spela gitarr väldigt bra Det
var inte bara det att han kunde sjunga väldigt bra. Det var mest
vilket otroligt framträdande det var. Hur självklart det
var att han skulle göra det han gjorde. Hur hela lokalen
stannade upp och gav sin fulla uppmärksamhet till honom, och det
föreföll sig helt naturligt. Hur han tilltalade alla, töntarna, de
coola, äldre tjejer, yngre tjejer, äldre killar, yngre killar.
ALLA.
Det tog ca fem år till nästa gång jag såg en person med samma
självklara och naturliga närvaro och briljans som Erik. Då
var det en kille som heter Björn Gustafsson som stod på Big Ben och
Ove med Skägget...