Tomt. Mörkt. Ensamt. Samma gamla visa som vanligt.

Dags att bege sig ut. Ut i natten i ett hopp om att kunna stryka över några av de där orden. Två av dem i alla fall. Om än bara för natten, bara för stunden, så vore det trevligt. Eller, trevligt och trevligt. Trevligt är nog fel ord. Behövligt är bättre. Om det nu är ett ord. Jo, men det är det nog. Om inte så borde det vara ett.

Behövligt. Som kokainet för en missbrukare. Kanske inte särskilt trevligt, men behövligt. Behövligt för att må bättre. Behövligt för att fylla tomrummet. Ensamheten. Det är visserligen ingen långvarig lösning, men folk pratar ju konstant om att man ska leva i nuet...

Det är ganska enkelt att skapa en skepnad över sitt inre. Låtsas må bra. Till och med en idiot kan kamouflera avföring med ett fint paket. Titta bara på Sverigedemokraterna... Så man tar på sig någonting fint,  traskar ut och fyller tomheten. Raderar ensamheten. Lyser upp i mörkret.

När man vaknar skulle allt kunna vara som innan, men det är det inte. Nu är det ännu mörkare. Ännu mer ensamt. Ännu tommare, än vad det var innan. Men det lär inte hindra mig från att göra samma misstag igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Ja, du fattar nog poängen...